Janne Kuutio – arvostelut

Janne kävi kylässä
Carina Berg
Turun Sanomat 16.3.2008

E Diktonius: Janne Kuutio – karkea aatedraama aatteettomassa Suomessa, vierailu Turun kaupunginteatterin Sopukassa 14.3.2008

porukka_04_ver041008

Vuonna 2006 perustetun ammattiteatteriryhmä Projektorin ensimmäinen produktio, Helsingissä viime syyskuussa kantaesitetty Janne Kuutio tarjosi turkulaisyleisölle tilaisuuden tutustua yhteen tämän hetken kiinnostavimmista ohjaajista. Suomalaista yhteiskuntakehitystä ja aatehistoriaa jo useammassakin ohjauksessa ruotinut Juha Luukkonen puhuu tärkeistä teemoista äänellä, jossa on pyörryttävää potentiaalia /…/

Luukkonen on dramatisoinut Elmer Diktoniuksen Janne Kuution räjäyttämällä tekstin työhuoneessaan palasiksi ja rakentamalla sen sitten lattialta löytyneistä osista uusiksi. Mukana on alkuperäistekstiä ja samanvärisiä kappaleita yllättävistä lähteistä kuten Ilkka Kanervalta, Panu Vanhaselta ja Jari Sarasvuolta /…/

On kiitettävä ja onniteltava. Muodon hallinnasta, kurinalaisuudesta, loppuun asti ajattelemisesta. Hyvästä tyylitajusta ja ihan kylmästä ammattitaidostakin, mutta erityisesti ja ennen kaikkea uskalluksesta ja sitkeydestä pysyä tärkeältä tuntuvan aiheen äärellä.

Janne Kuutio ei ole Luukkosen töiden joukossa mikään yksittäistapaus tai irtiheitto vaan osa trilogiaa, kuten tekijä itsekin toteaa. Suomalaista yhteiskuntakehitystä tutkivan sarjan aloitti Vaasan kaupunginteatterissa vuonna 2007 nähty Ari-Pekka Lahden Sydänmaa ja sitä jatkaa Janne Kuution jälkeen Lappeenrannan kaupunginteatterissa parhaillaan pyörivä Ilmari Kiannon Punainen viiva /…/

Martin Bahne, Jukka Peltola, Mikko Pörhölä ja Hanna Seppä ottavat kaikki vuorollaan Jannen hahmon kannettavakseen, eikä kukaan sorru tekemään omaa juttuaan toisten kustannuksella. Myös näyttelijöiden ja kerrontaa säestävän Juho Lukinmaan välistä kontaktia on ilo katsella /…/


Janne Kubik som idédraama

Bror Rönnholm
Åbo Underrätelser 18.3.2008

Elmer Diktonius ”Janne Kubik” (1932) har under de senaste månaderna dykt upp i två nya dramatiseringar. Juha Hurmes version och regi på svenska för Siriusteatern har spelats sedan januari, medan Juha Luukkonens finska version och regi för Projektori-ryhmä hade premiär i september (2007) /…/

Skillnaderna är också talande. Medan Hurme lite grann dämpar berättelsens ideologiska laddning, understryks det rejält hos Luukkonen /…/

Och medan Hurme framhåller det nationella på ett i huvudsak positivt, om också lite avigt sätt, är Luukkonens uppsättning på den punkten mera ambivalnent. Den stora skillnaden ligger ändå i strukturen och förhållandet till förlagan. Hurme är mycket texttrogen. Nästan alla i den lilla romanen finns med, dessutom återgivet i samma ordning, plus en scen från Medborgare i republiken Finland. Siriusteaterns uppsättning kan alltså ses som en historisk pjäs – låt vara med emotionell förankring i nuet.

I Luukkonens pjäs sätts tiden snabbt i gungning. Han skapar sin egen kronologi genom att arbeta med mindre bitar och stuva om ordentligt och lyfter också in mera material ur Medborgare. Men han spränger också tidsramen genom att presentera Kubik-typer även i senare tider. Pjäsen kan alltså sägas utspela sig under de senaste hundra åren, eller om man så vill i ett utvidgat finlandskt nu. Det gör han med hjälp av texter av Ilkka Kanerva (förordet till Juhani Tamminens bok), Ilmari Kianto, Lars Levi Laestadius, Tommi Nieminen (om professor Vanhanens nya raslära), Kurt Nuotio, Matti Rossi, Jari Sarasvuo och Ari Taskinen (förord till Pelle Miljoona).

Det är en remarkabel blandning, men så är också avsikten att gestalta det korstryck av ideologi som nutidsmänniskan utsätts för och Janne Kubik är den som, liksom i boken, suger i sig allt – med avsevärd förvirring som följd /…/

Provokationen har likaså sin plats. Som den grova rasismen när rivalen i dansbandsscenen inte bara är utböling (som i boken) utan också svart; någonting som dessutom späs på med föreläsning där rasläror samkörs med darwinism – snyggt, logiskt och förfärligt /…/

Satir och humor, med andra ord. Men också medryckande, burleska, ironiska, berörande, sorgmodiga och vackra scener. Man rör sig över en stor känsloskala, och rör sig ständigt: inte en tråkig stund /…/

Som teater betraktat är Janne Kuutio en spännande och stimulerande uppsättning. De fyra unga skådespelarna gör ett fantastiskt jobb: energiskt, närvarande, träffsäkert och kraftfullt, samtidigt avslappnat och lekfullt på ett medryckande sätt.